Jag vet att jag inget vet

I tolv år gick jag i skolan. Mer om jag räknar det som vi kallade för lekis som började redan vid 6 års ålder. När jag sedan en bit efter att jag fyllt 20 började se att det jag lärt mig i skolan inte var riktigt som den värld jag såg runt mig började jag ifrågasätta mina kunskaper.

När jag nu vid 31 års ålder tänker tillbaka på min skoltid och min nuvarande världsbild känns det som jag blivit lurad. I 12 år satt jag i skolbänken och blev matad med historier om hur världen ser ut och fungerar, en bild jag nu förstår inte alls stämmer. En känsla av att ha blivit hjärntvättad dyker upp.

De senaste åren har jag jobbat på att tvätta om hjärnan så den passar den jag egentligen är, och det har varit en spännande resa. Ifrågasättandet har givit mig svar men också väckt fler frågor. Det jag vet nu är att jag egentligen inte vet. För att kunna ta åt mig kunskap behöver jag förstå att jag inte förstår. Låter logiskt va? 🙂

Jag säger inte mig veta hur världen fungerar men det jag har lärt mig är att det jag lärt mig i skolan inte stämmer, inte allt i alla fall. Det är inte så att jag dömer lärarna i skolan, de har inte ljugit för mig, de har ju trott på det de lärt ut (hoppas jag). Men jag stötte också på lärare som ifrågasatte, vilket var spännande men jag gick inte djupare in i det just då. Var väl inte redo. Men hela vår värld är uppbyggd på att vi vet hur saker fungerar, vetenskapen är en stor del i det.

Men hur sann är vetenskapen? Den kan bara visa det vi kan se med siffror och instrument och kan omöjligen ta i beaktande alla tänkbara faktorer. Dessutom säger sig till och med vetenskapen endast kunna upptäcka cirka 5% av allt som finns i universum. Resten då? Vad är det?

Ja, vad ville jag säg egentligen? Just det, att jag ingenting vet. Och det är den största förutsättningen för att lära sig nya saker.

Del 1, Början

Denna del kommer troligen kännas svårast att skriva, för jag vet inte var jag ska börja eller vad jag ska ha med. Men vi kör på.

Jag är uppvuxen i skogarna utanför en by i Blekinge som heter Mörrum. De första tre åren var på ett par olika ställen men sen bodde jag på samma ställe till jag skulle fylla 15. Närheten till skogen gjorde barndomen härlig, mycket klättrande, springande och gömmande bland de höga träden och mossiga stenarna. Det fanns alltid en lekplats till hands som kunde fylla tiden som då kändes mycket längre än vad den gör idag. Inte långt borta fanns det en liten å där vi alltid brukade ha årets första grillning, det var väldigt mysigt.

Skolan för mig var inte några problem, jag anpassade mig bra till det system som skolan följde. Steg upp på morgonen, gick till lektionerna, gjorde (ibland) mina läxor. Visst hittade vi på en del bus och jäkelskap som man gärna gör men det gick för mig inte ut över något skolarbete så hade hyfsade betyg när jag gick ut nian.

Under högstadiet hade jag en flickvän som jag var tillsammans med i ett år, vi hade mycket trevligt tillsammans men det slutade och jag grät. Strax därefter träffade jag nästa tjej som jag sedan delade livet med i många år.

Sen kom dagen man skulle välja inriktning på gymnasiet. Hur gör man det när det enda man egentligen vet något om är skolbänken? Internet var relativt nytt då och jag tyckte det var roligt att sitta vid datorn så jag valde teknikprogrammet. Det är en linje som är högskoleförberedande med mycket matte, fysik och inslag av datorrelaterade kurser. Det kändes bra då. Jag hade på den tiden funderingar på att söka till polisutbildningen vilket jag efter gymnasiet sedan gjorde.

Efter gymnasiet var det dags för lumpen, kändes som ett bra sätt att skaffa sig lite erfarenhet vilket jag också fick. Samtidigt gjorde min flickvän slut med mig vilket gjorde att jag efter muck sökte mig vidare. Under värnplikten fick jag väktarutbildning så jag tog mig till mitt första “riktiga” jobb jag skulle försörja mig på, väktare i Växjö.

Där stannade jag i knappt 10 månader för när timmarna blev färre kände jag mig tvungen att ta mig hemåt igen. Lagom till det fick jag kontakt med min före detta som hade flyttat till Malmö. Efter en mellanlandning i Mörrum över sommaren för att sommarjobba tog jag mig ner söderut till storstaden i Skåne.

Så, detta var mina första 21 år väldigt komprimerade. Det som jag ser som en röd tråd under denna tid är att det flöt på väldigt bra, men så kan det ibland kännas när man ser tillbaka och glömt det jobbiga. Lite kärleksbekymmer och annat vardagsstrul fanns det givetvis men skolan tog jag mig igenom och mitt första jobb gick som en dans (det gick värre för företaget men det var inte mitt fel).

Under denna tid fokuserade jag inte så mycket på omvärlden eller hur den fungerade utan höll mig till det jag visste och var nöjd med det. Det var en enkel tid.

ruan_bron