Jag återkommer ofta till samma sak, separationen. Denna gång om hur vi ställer oss utanför naturen och miljön, vi som i mänskligheten. Att vi pratar om “människa och miljö”, som att det egentligen går att dela på det. Vi är inte separerade från naturen, har aldrig varit, kommer aldrig bli. Vi är en del av helheten.
Om vi ser på vår planet som en organism, låt oss kalla henne Gaia, kan vi se oss själva som celler. Där vi alla har vår mening, vårt syfte vi ska leva efter. Men då behöver vi komma till den insikten. För när vi gör vad vi gör bäst ska det vara för helhetens bästa, inte för att konkurrera ut alla andra celler runt om. Att se oss alla som maskiner bland andra maskiner som bara går runt på en enda stor maskin är riskabelt.
Att älska oss själva genom att älska vår jord borde vara något vi lär oss tidigt. Se kopplingen till naturen och inte sätta oss på någon piedestal som att vi är högre än allt annat på planeten. Den dominerande kulturen på vår planet just nu har levt som att detta är det bästa vi har kunnat åstadkomma som mänsklighet. Med tanke på teknik och välstånd. Jag är inte med på den synen. Vi är inte det bästa vi kan bli, men vi har potentialen.
Om vi ser oss själva som celler i en kropp (Gaia), en del av helheten, förstår vi att det är i symbios och samarbete vi ska leva med varandra, inte konkurrens. När vi börjar tänka på att vinna genom att slå ut någon annan, då blir vi mer som cancerceller. De har också sitt syfte och jag tror vi närmat oss det nu. Fler börjar inse och det är dags för att åter hela jorden. Det kommer bli framtidens främsta arbeten. Att med kärlek hela jorden igen. Som ett immunförsvar som först försvarar sig och rensar ut och sedan återuppbygger vävnader igen.
Tack till Moder Jord!
