Pusselbitar faller på plats

11 juli drog det igång, Öland Roots 2018. Mycket har hänt sedan förra festivalen, särskilt på ett personligt plan. Jag såg fram emot festivalen men hade också en annorlunda känsla gentemot tidigare år. Detta året hade jag inget som helst sug efter att festa, ville inte dricka ens en öl. Och jag kände det på mig redan innan, att det skulle bli en nykter festival. Befann mig också på ett annat plan i livet och hade andra insikter om mig själv och mycket annat.

Härvaro på Öland Roots 2018

Tidigare i år sa jag, både till mig själv och andra, att detta året skulle bli speciellt, ett år att komma ihåg. Jag kände det på mig men kunde inte veta mer än så. Visst, jag flyttade till Höör med en vision och det var troligen en del av känslan. Men det har blivit mycket djupare än så och det känns helt fantastiskt. Under våren har människor kommit in i mitt liv vid rätt tillfälle, saker har hänt och dykt upp när det skulle. Det har verkligen flutit på som ett vatten. Det känns verkligen som jag är på rätt väg.

För varje dag som går känner jag mig mer och mer förälskad i livet och kan verkligen se det vackra i det. Därför har jag inte känt något sug efter att berusa mig, med något. Då hade jag ju missat livet med klarhet. Så känns det. Och under Öland Roots fick jag verkligen uppleva det. Har aldrig varit så hög på festivalen någon gång, men ändå helt nykter. Jag kunde verkligen känna kärleken från festivalen, från besökarna, artisterna, arrangörerna, musiken, jorden. När man stod bland dammet på spelningarna stod man i ett hav av kärlek.

Fick kontakt med människor på ett annat sätt, umgicks på ett annat sätt. Jag var med samma personer som tidigare år men även med andra, där fanns fler världar fast känslan av samhörighet var enorm. Allt hör ihop.

Nu fortsätter livet och jag minns festivalen som något vackert, ser framåt för nästa upplevelse men lever här, nu. I varje ögonblick händer livet och jag försöker verkligen leva i nuet och ta vara på ögonblicken.

Tack!

Samskapande på Öland Roots

I förra veckan befann jag mig tillsammans med några tusen andra vid Stora Frö, en mysig liten by på Öland mellan Mörbylånga och Färjestaden. Där mellan tallarna skapas varje år en festival med fokus på reggae och reggaens budskap, kärlek! Den drivs inte med intresse av pengar, den drivs av ett intresse att skapa något vackert tillsammans och för 15:e året i rad lyckades de i sitt samskapande och på ön skapades magi.

Bästa festivalen

Detta var mitt fjärde år på festivalen och personligen var det bästa festivalen jag varit på. Det hela började med att jag i vintras hade lite osäker ekonomi och bestämde mig för att anmäla mig som funktionär. Vilket kändes bra av ett annat skäl också, jag kunde få möjlighet att ge tillbaka för de åren jag haft där tidigare. Och wow, så roligt det var! Blev upprymd av att se alla dessa eldsjälar skapa något tillsammans. Se dem arbeta från morgon till kväll utan att gnälla det minsta. Förutom över hur trötta de var ibland, vilket är helt okej.

Artisterna bjöd på allt de kunde och levererade den ena fantastiska showen efter den andra. Gästartisterna avlöste varandra, överraskade publiken, fick oss att skratta, gråta, dansa av glädje. Många av artisterna hänger på festivalen för mer än sin spelning och är med både publiken och arrangörerna. Det känns som en enda stor familj! Öland Roots-familjen.

Det har varit torrt i hela landet ett tag och det märktes verkligen. Även om det brukar vara dammigt har jag aldrig sett det som i år, det märktes när folk dansade hur hela området täcktes av det bruna dammet. Tälten ändrade färg och kamouflerade sig bra i tallskogen, fötterna var aldrig rena och dreadsen gjorde vattnet brunt när det var dags för hemkomstduschen. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så betyder reggae något speciellt för mig personligen och detta året kunde jag verkligen känna det.

 

Drivs ideellt

Öland Roots drivs som sagt utan vinstintresse och de har ett par anställda på några få procent för att driva runt vissa tidskrävande göromål. Resten av engagemanget kommer inte från girighet, det kommer från hjärtat. Det är sånt som gör festivalen speciell. Det märks så tydligt när hjärtat ligger bakom en handling. Många anmäler sig som funktionärer till festivalen, vissa vill bara få komma in gratis, andra vill bara bidra men de flesta vill både och. Efter jag gjort de passen jag blivit tilldelad ville jag gärna göra mer och det gjorde jag också. Det var verkligen roligt att hjälpa till, att bidra till att festivalen fungerade, vara delaktiv i något samskapande. Det är så vi bör arbeta i framtiden, med vårt hjärta och våra naturliga talanger och kunskaper. Jag kommer utan tvekan anmäla mig som funktionär nästa år också!

Tack Öland Roots!

Del 3, Resan

Jag glömmer inte känslan när jag vinkat av mamma, pappa, min bror och Linus med tårar i ögonen, hur jag gick igenom säkerhetskontrollen och inte ville titta bakåt och möta mammas tårar och själv börja gråta. Men genom kontrollen gick jag och med tiden satt jag på planet och vi rullade ut på startbanan. Då tanken ”va fan håller jag på med” dök upp i huvudet. Men sen såg jag möjligheterna som låg framför mig. Jag, ensam på andra sidan jorden, utan hembiljett.

Att resan började med sex veckor i Thailand gjorde inte ont, älskade klimatet där och jag åkte i slutet på sommaren 2013 så min sommar blev förlängd. Jag hade suttit hemma och planerat hur jag skulle röra mig men jag hade också bestämt mig för att kunna ändra rutten, särskilt eftersom jag åkte själv och garanterat skulle möta folk. Jag åkte norrut enligt planen men sen stannade jag längre än planerat på de platser jag var så missade att åka till Laos som planerat. Efter lugn, upplevelser, festande och dykande var de sex veckorna slut och landet down under väntade mig.

Jag landade med ett plan i Sydney i oktober månad och det regnade, klimatet var kallare än Thailand men det var vår på väg så jag klagade inte. Efter lite vilsenhet på flygplatsen hittade jag till boendet där jag skulle stanna i några dagar för att fixa bankkonto och annat praktiskt. Träffade en tjej på nätet som skulle göra en liten tripp till Blue Mountains med en kompis och jag hängde på dem. Väl tillbaka i Sydney hyrde vi en camper van och åkte norrut med slutmål Brisbane.

I Brisbane skildes vi åt och träffades knappt igen, hon skulle plugga på en skola och hade hyrt in sig i ett hus där. Jag hittade någonstans att spendera min tid men märkte att oj, pengarna började ta slut. Där satt jag med cirka $300 och det täckte precis hyran för rummet i en vecka till och inget jobb på gång hade jag.

Efter att ha provat på att vara diskare på deltid och säljare genom dörrknackning utan bra resultat hittade jag jobb som flyttgubbe vilket sysselsatte mig i några månader. Det var en härlig tid, mest jobb och häng vid polen bakom huset där jag bodde med arbetskamraterna och chefen. Jobbet var tungt vilket gjorde kvällarna lugna. Bara chill. När jag tyckte jag samlat på mig tillräckligt med pengar att klara mig ett tag köpte jag en flygbiljett och tog mig över till andra sidan landet och landade i Perth.

Där bodde jag någon vecka hos en släkting till min systers man som jag aldrig tidigare träffat men som öppnade sitt hem åt mig. Jag såg mig omkring ett tag och fick sen jobb på en farm cirka 30 mil inåt landet. Där skulle jag köra traktor under såsäsongen men började med att rensa och bygga lite på gården jag bodde, där hade dragit över en storm häromåret så där fanns att göra.

Att arbeta på en sån stor farm i Australien var verkligen en upplevelse jag aldrig kunnat få här hemma, det var en intressant tid. Jag gjorde allt möjligt från att valla får och laga staket till att köra traktor 12 timmar i sträck. Stora åkrar krävde också stora maskiner och det jag drog runt på bakom mig var 13 meter brett! Var också med att fångade in ett par lamm som vi sedan slaktade och åt upp, det är något jag tänker tillbaka på ibland.

Jag bodde ensam i ett hus där på farmen, hade klart kontakt med några familjer runt om och de jag jobbade med och fick till och med en vän lite mer på djupet vilket är ovanligt när man reser så. Men efter ett tag med ensamma kvällar började det komma lite hemlängtan och jag beslutade mig för att åka hemåt. Så jag köpte en biljett hem, berättade inte för någon och sen lämnade jag farmen, med planen att komma tillbaka till skörden.

Innan flyget gick tog jag ett par veckor att åka runt lite i sydvästra Australien, först ensam men sista tiden åkte jag med två fransmän jag träffade längs vägen. Friheten att bo i bilen som jag gjorde först var fantastisk. Jag kunde spendera natten ute i ingenstans helt ensam i min bil, ingen täckning, ingen som störde, ingen visste var jag befann mig. Spännande, skrämmande, härligt.

Sen en dag så stod jag utanför min gamla lägenhet och skrämde livet ur min mor som inte visste jag åkt tillbaka. Under de första dagarna tillbaka i Sverige såg jag många roliga och underhållande ansiktsuttryck när jag mötte folk som trodde jag befann mig på andra sidan jorden. Åh dessa minnesbilder! Tack för dem mina kära.