Varför har du ett nytt ansikte?

Frågan jag mötte första dagen på jobbet denna vecka, Varför har du ett nytt ansikte. Barn är roliga. Men jag förstår dem, eftersom jag knappt själv kände igen mig när jag kollade i spegeln. Skägget var borta, ett helt nytt ansikte kom fram.

Det var en tanke som legat hos mig ett tag men grott mer och mer den senaste tiden och vips så kom dagen då maskinen och saxen åkte fram.

Själva rakandet var inte särskilt läskigt, det var mer känslan innan som byggts upp under tiden. En rädsla över vad som kommer fram, en känsla av att jag verkligen skulle blotta mig. Och när jag sedan skulle kolla mig själv i spegeln efteråt kände jag en klump i magen.

Bilden jag fick se chockade mig ordentligt och jag började nästan gråta. Jag kände inte igen personen framför mig! Och jag tyckte det var negativt det jag såg. “Ser jag verkligen ut så!”

Intressant hur mycket utseendet faktiskt spelar roll, trots att vi säger det inte gör det. Vi lägger så mycket av vår identitet på hur vi ser ut. Och jag ville utmana mig själv i det, locka fram nya sidor utanför den identitet jag givit mig själv. Må det vara läskigt, men ack så stärkande.

Tack till mig själv som vågade!

Nu gäller det att visa för mig själv att jag är den jag är trots att jag ser helt annorlunda ut. Att jag kan älska mig själv i det. Och att jag är man även om min manlighet satt i skägget (trodde jag), att jag är gosig och mysig även om jag inte ser ut som en gosebjörn i ansiktet. Inse att jag är precis så snygg som jag vill vara.

Det var också läskigt att möta människor för första gången utan skägg. Många såg inte vad som var skillnaden men att den var stor, en del uttryckte direkt att de tyckte det var fint, vissa sa ingenting och en nån sa “det blir ingen guru utav dig”. Ingen har skrattat rakt ut ännu i alla fall, och det känns fint.

Vad tycker du?

Auktoritetens tid är förbi

För ett tag sen såg jag ett inslag på TV om vargar och tamhundar där de pratade om alfahannens roll och auktoritet. Det och mycket annat som händer runt om i världen har fått mig att känna att auktoritetens tid är förbi, i alla fall så som vi är vana vid.

När vi tänker på en alfahanne och auktoritet tänker vi på någon som bestämmer över andra och sätter sig själv först. Sett i mänskligt perspektiv är vårt samhälle uppbyggt på detta vis, skolan, arbetsplatsen, politiken med mera. Hierarki. Och vi har länge använt vargarna som en metafor för detta. Men studier börjar visa att det inte är riktigt som vi trott. Inslaget jag såg på tv handlade om ett test de gjort som visade en annan bild.

De delade på bytet

De hade två vargar i burar och en skål med mat utanför och öppnade sedan grindarna samtidigt och såg hur de betedde sig emot varandra och gjorde likadant med tamhundarna. De hade valt den som i flocken stod högst i rang och den som stod lägst i hierarkin. Både för hunden och vargen.

Tamhundarna var först ut och de sprang fort emot skålen och den som stod högst i rang hann först och den andra var inte välkommen alls. Den gick inte ens fram till skålen förens den var tom, den andra hade tagit all mat själv. När det sedan var vargarnas tur kom de fram ungefär samtidigt och båda åt ifrån skålen tills den var tom. De delade på “bytet”. Och till och med den som stod lägst i rang röt ifrån vid något tillfälle.

Detta visar en mer “platt” hierarki hos vargarna där alla är lika mycket värda gentemot hundarna som tar för sig vad de kan utan en tanke på andra. Att till och med den som står lägst har rätt att säga ifrån känns hoppingivande. Även om vi har en ledare ska ledaren leda på det sätt som är rätt för flocken, inte bara för sig själv. Ensam är inte stark.

Auktoritet bygger på rädsla

Morgondagens ledare behöver lyssna mer och faktiskt lyfta fram andra, även om de står “lägre” i rang. För det handlar inte om olika värden, bara olika funktioner och roller i helheten. Den slags auktoritet vi har trott på så länge fungerar inte längre. Den bygger på rädsla och även om det finns många som är rädda idag är något annat på väg in. Det märks bland yngre människor som inte har någon tro alls på auktoriteter längre. Säg till ett barn att göra något och hen svarar varför och kräver en förklaring.

Auktoritet byggd på rädsla leder sällan till något gott.

Hur ser du på auktoriteter?