Greta Thunberg är arg

Du känner säkert igen namnet Greta Thunberg vid det här laget. Jag har i alla fall hört det och jag har också sett något videoklipp med henne. Vad jag förstår har hon både hatare och älskare, som de flesta som hörs och syns. Men jag tror vissa känner sig träffade, och det är riskabelt.

Har du sett klippet ovan? Jag såg det nyligen och fick känslan att jag ville skriva detta.

Jag känner med Greta i mycket av det hon säger. Jag har också varit arg för hur världen fungerar, har också känt att jag vill påverka den till att bli bättre. Ilskan grundar sig ofta i rädsla vilket jag tolkar det som även i detta fallet. Hon är rädd att framtiden kommer bli värre än vad den är idag och den rädslan känner jag också, fast för mig landar det mer i en sorg.

Ibland kan jag verkligen känna sorgen över arter som försvinner från planetens yta, för att aldrig mer komma tillbaka, korallrev dör ut, skog skövlas. Liv förstörs. Och jag tror att skadan vi gör mot vår planet är mycket värre än vad som syns i tvn med alla siffror om uppvärmning, CO2 med mera.

Växthuseffekten, klimatförändringar, global uppvärmning, koldioxid. Detta är ord som är starkt kopplade till hur vår planet mår. Men det är inte hela sanningen. Vår jord är extremt komplex och vi kan inte föreställa oss vilken påverkan vi egentligen gör. Mätbara saker som koldioxid kan vi ta på, men sånt vi inte kan beräkna, sånt vi inte tänker på. Hur stor påverkan har egentligen elefanterna, valarna, maskarna och prärievargarna på klimatet?

Jag vill möta detta med kärlek. Jag vill att vi ska älska vår planet, älska livet som skapar liv. När vi handlar utifrån rädsla, skapar ilska och hat kan vi väcka motstånd. De som känner sig träffade av dessa ord kan gå två vägar. Antingen hör de och gör positiva ändringar, eller så väcks ett motstånd (försvar) och de stärker sin ställning. Det är en risk som kan skapa större polaritet i en värld som behöver sammanhållning och gemenskap.

Istället borde vi börja se oss omkring vad vi har. Skogen, floden, gräset, fåglarna, jorden. Allt är heligt, allt är en del av jorden, en del av helheten. Om du och jag älskar den plats vi bor på, och om alla gör det. Då kommer vi börja ta hand om vår planet igen. Låt inte det göra att du kan misshandla någon annans plats, för det kommer tillbaka.

Men vilken sida är då jag på? Är jag med Greta i hennes engagemang i att rädda världen? Jag skriver inte detta för att välja en sida. Jag vill mest påpeka att vi bör se längre än klimatförändringarna, vi bör se till livet. Jorden är inte en död sten, Moder Jord är full av liv, hon är liv.

Men kanske Gretas ilska räddar någon, jag tror på hennes syfte. Även om jag inte håller med om fokuset.

Tack Greta!

Hon lever och jag vet det

Jag har under något tillfälle pratat om eller nämnt andlighet, orden Moder Jord och helheten. Just nu känner jag ett behov av att prata mer om henne, vår planet som Moder Jord, Gaia, Pachamama eller vad du väljer att kalla henne. Jag vill börja prata om henne som något levande, inte som någon död sten som flyger genom rymden, utan en levande organism. Hon lever och jag vet det.

Foto: Johanna Stjerndahl

När jag var liten lekte jag ofta i skogen med min bror, vi klättrade i träd och berg, gick nästan vilse och älskade verkligen att vara där. Jag minns också att vi tyckte om att leka indianer (fast vilka barn gjorde inte det) och hur vi gjorde pilbågar och hyddor. De minnena kom till mig under ceremonin förra fullmånen, samtidigt som vi var inne på ämnet om förfäder.

Oavsett tror jag starkt att vår fascination för indianer kom av längtan till den naturkontakt de har och hade. Vet att jag och min bror pratat om det flera gånger hur vi önskat vi levt mer som indianerna, i kontakt med naturen. Det var något som mattades av under skoltiden men nu har börjat komma tillbaka till mig på ett helt nytt plan.

Inte bara börjar jag förstå varför jag fascinerats av indianer och naturfolk, jag börjar få kontakt med naturen! Jag ser hur hon lever. När jag tittar på träden ser jag liv, inte bara i det trädet utan livet som en del i en större helhet. Jag ser hur allt hänger ihop, träden, jorden, svamparna, gräset, buskarna, maten, djuren.. och jag! Vi är alla en del av samma liv, samma levande organism.

Räkna med att jag kommer skriva mer om hur levande vår jord är, hur du och jag är en del av något större. Gaia, tack för dig!

Överflöd av liv runt om oss

Låt oss älska vår Moder, hon som ger oss liv i överflöd. Moder Jord, Gaia, Pachamama. Låt oss tänka att liv skapar liv, så ju mer levande vår planet är desto mer liv kan här finnas. Låt oss skapa förutsättningarna för liv tillsammans med jorden.

Idag blåser det väldigt mycket ute och luften fylls av små frön som lossnar från träden. De är överallt. Längs med trottoarkanterna, i gräset, i håret, i köket och högt uppe i luften. Det är som att just idag skulle det blåsa, just idag skulle träden släppa ifrån sig fröna. Som att de visste, som en intelligens som genomsyrar allt liv skapar detta levande komplexa system vi kallar jorden. Gaia är en levande organism, som vi är en del utav.

Jag kom att tänka på det överflöd som skapas i naturen. Träden släpper långt mycket mer frön än den hade behövt för att föröka sig, de kommer till nytta på andra sätt också. Den näring träden tagit upp ur marken har nu möjlighet att färdas kilometervis och om inte milvis bort. De hjälper alltså till att gödsla vår omgivning. Likadant med ekarna och deras ollon. De blir till mat till smådjuren och ekorrarna som glömmer bort sina gömmen hjälper till att sprida både generna och näringsämnena. Allt har en funktion, eller rättare sagt många funktioner.

Allt liv finns till av en anledning, precis som du och jag. Låt oss vara en del av detta överflöd, låt oss leva ut våra liv i denna vackra värld. Du är en del av något stort!

Vi är som celler, en del av helheten

Jag återkommer ofta till samma sak, separationen. Denna gång om hur vi ställer oss utanför naturen och miljön, vi som i mänskligheten. Att vi pratar om “människa och miljö”, som att det egentligen går att dela på det. Vi är inte separerade från naturen, har aldrig varit, kommer aldrig bli. Vi är en del av helheten.

Om vi ser på vår planet som en organism, låt oss kalla henne Gaia, kan vi se oss själva som celler. Där vi alla har vår mening, vårt syfte vi ska leva efter. Men då behöver vi komma till den insikten. För när vi gör vad vi gör bäst ska det vara för helhetens bästa, inte för att konkurrera ut alla andra celler runt om. Att se oss alla som maskiner bland andra maskiner som bara går runt på en enda stor maskin är riskabelt.

Att älska oss själva genom att älska vår jord borde vara något vi lär oss tidigt. Se kopplingen till naturen och inte sätta oss på någon piedestal som att vi är högre än allt annat på planeten. Den dominerande kulturen på vår planet just nu har levt som att detta är det bästa vi har kunnat åstadkomma som mänsklighet. Med tanke på teknik och välstånd. Jag är inte med på den synen. Vi är inte det bästa vi kan bli, men vi har potentialen.

Om vi ser oss själva som celler i en kropp (Gaia), en del av helheten, förstår vi att det är i symbios och samarbete vi ska leva med varandra, inte konkurrens. När vi börjar tänka på att vinna genom att slå ut någon annan, då blir vi mer som cancerceller. De har också sitt syfte och jag tror vi närmat oss det nu. Fler börjar inse och det är dags för att åter hela jorden. Det kommer bli framtidens främsta arbeten. Att med kärlek hela jorden igen. Som ett immunförsvar som först försvarar sig och rensar ut och sedan återuppbygger vävnader igen.

Tack till Moder Jord!