Jag vet att jag inget vet

I tolv år gick jag i skolan. Mer om jag räknar det som vi kallade för lekis som började redan vid 6 års ålder. När jag sedan en bit efter att jag fyllt 20 började se att det jag lärt mig i skolan inte var riktigt som den värld jag såg runt mig började jag ifrågasätta mina kunskaper.

När jag nu vid 31 års ålder tänker tillbaka på min skoltid och min nuvarande världsbild känns det som jag blivit lurad. I 12 år satt jag i skolbänken och blev matad med historier om hur världen ser ut och fungerar, en bild jag nu förstår inte alls stämmer. En känsla av att ha blivit hjärntvättad dyker upp.

De senaste åren har jag jobbat på att tvätta om hjärnan så den passar den jag egentligen är, och det har varit en spännande resa. Ifrågasättandet har givit mig svar men också väckt fler frågor. Det jag vet nu är att jag egentligen inte vet. För att kunna ta åt mig kunskap behöver jag förstå att jag inte förstår. Låter logiskt va? 🙂

Jag säger inte mig veta hur världen fungerar men det jag har lärt mig är att det jag lärt mig i skolan inte stämmer, inte allt i alla fall. Det är inte så att jag dömer lärarna i skolan, de har inte ljugit för mig, de har ju trott på det de lärt ut (hoppas jag). Men jag stötte också på lärare som ifrågasatte, vilket var spännande men jag gick inte djupare in i det just då. Var väl inte redo. Men hela vår värld är uppbyggd på att vi vet hur saker fungerar, vetenskapen är en stor del i det.

Men hur sann är vetenskapen? Den kan bara visa det vi kan se med siffror och instrument och kan omöjligen ta i beaktande alla tänkbara faktorer. Dessutom säger sig till och med vetenskapen endast kunna upptäcka cirka 5% av allt som finns i universum. Resten då? Vad är det?

Ja, vad ville jag säg egentligen? Just det, att jag ingenting vet. Och det är den största förutsättningen för att lära sig nya saker.