Vi är som celler, en del av helheten

Jag återkommer ofta till samma sak, separationen. Denna gång om hur vi ställer oss utanför naturen och miljön, vi som i mänskligheten. Att vi pratar om “människa och miljö”, som att det egentligen går att dela på det. Vi är inte separerade från naturen, har aldrig varit, kommer aldrig bli. Vi är en del av helheten.

Om vi ser på vår planet som en organism, låt oss kalla henne Gaia, kan vi se oss själva som celler. Där vi alla har vår mening, vårt syfte vi ska leva efter. Men då behöver vi komma till den insikten. För när vi gör vad vi gör bäst ska det vara för helhetens bästa, inte för att konkurrera ut alla andra celler runt om. Att se oss alla som maskiner bland andra maskiner som bara går runt på en enda stor maskin är riskabelt.

Att älska oss själva genom att älska vår jord borde vara något vi lär oss tidigt. Se kopplingen till naturen och inte sätta oss på någon piedestal som att vi är högre än allt annat på planeten. Den dominerande kulturen på vår planet just nu har levt som att detta är det bästa vi har kunnat åstadkomma som mänsklighet. Med tanke på teknik och välstånd. Jag är inte med på den synen. Vi är inte det bästa vi kan bli, men vi har potentialen.

Om vi ser oss själva som celler i en kropp (Gaia), en del av helheten, förstår vi att det är i symbios och samarbete vi ska leva med varandra, inte konkurrens. När vi börjar tänka på att vinna genom att slå ut någon annan, då blir vi mer som cancerceller. De har också sitt syfte och jag tror vi närmat oss det nu. Fler börjar inse och det är dags för att åter hela jorden. Det kommer bli framtidens främsta arbeten. Att med kärlek hela jorden igen. Som ett immunförsvar som först försvarar sig och rensar ut och sedan återuppbygger vävnader igen.

Tack till Moder Jord!

Vinnare = förlorare?

För ett tag sen var det fotbolls-VM och det fick mig att tänka på en sak. Först vill jag säg att jag har absolut ingen koll på fotboll, och väldigt lite intresse, men jag kan inte undgå snacket. Däremot har jag en tanke och känsla om detta tävlande, ett spel där det alltid blir en förlorare. Det känns inte bra för mig.

Vi lever i ett samhälle uppbyggt på att skapa vinnare och förlorare, och det börjar i tidig ålder. Det märks väldigt tydligt redan i småskolan där individens prestation är det som räknas, där man ska klara av vissa krav ställda av.. ja ställda av vem egentligen? Jag kan ibland undra vem som bestämmer vad vi ska lära oss i skolan för när jag tänker tillbaka är det mycket jag hellre inte hade lärt mig och istället lagt den energin på annat.

Vi ställs hela tiden emot varandra och vi ska prestera som individer mot varandra trots våra olika förutsättningar. Ett system som kräver vinnare skapar även förlorare. Det genomsyrar sedan hela vårt samhälle och vår kultur, karriär och arbetsliv, sport och fritid och även inom kultur och nöje. Överallt ser vi tävlingar emot varandra och många gånger ser vi det som ett nöje, vilket jag också kan tycka ibland. Men varför? Hade det inte varit bättre om vi hade byggt upp vårt nöje runt samarbete och gemenskap på andra sätt än att försöka vinna över varandra? Så alla kan vara vinnare.

Vi behöver inte ha en värld av vinnare och förlorare, vi kan bättre än så! Hur skulle du vilja göra?