Jag vet att jag inget vet

I tolv år gick jag i skolan. Mer om jag räknar det som vi kallade för lekis som började redan vid 6 års ålder. När jag sedan en bit efter att jag fyllt 20 började se att det jag lärt mig i skolan inte var riktigt som den värld jag såg runt mig började jag ifrågasätta mina kunskaper.

När jag nu vid 31 års ålder tänker tillbaka på min skoltid och min nuvarande världsbild känns det som jag blivit lurad. I 12 år satt jag i skolbänken och blev matad med historier om hur världen ser ut och fungerar, en bild jag nu förstår inte alls stämmer. En känsla av att ha blivit hjärntvättad dyker upp.

De senaste åren har jag jobbat på att tvätta om hjärnan så den passar den jag egentligen är, och det har varit en spännande resa. Ifrågasättandet har givit mig svar men också väckt fler frågor. Det jag vet nu är att jag egentligen inte vet. För att kunna ta åt mig kunskap behöver jag förstå att jag inte förstår. Låter logiskt va? 🙂

Jag säger inte mig veta hur världen fungerar men det jag har lärt mig är att det jag lärt mig i skolan inte stämmer, inte allt i alla fall. Det är inte så att jag dömer lärarna i skolan, de har inte ljugit för mig, de har ju trott på det de lärt ut (hoppas jag). Men jag stötte också på lärare som ifrågasatte, vilket var spännande men jag gick inte djupare in i det just då. Var väl inte redo. Men hela vår värld är uppbyggd på att vi vet hur saker fungerar, vetenskapen är en stor del i det.

Men hur sann är vetenskapen? Den kan bara visa det vi kan se med siffror och instrument och kan omöjligen ta i beaktande alla tänkbara faktorer. Dessutom säger sig till och med vetenskapen endast kunna upptäcka cirka 5% av allt som finns i universum. Resten då? Vad är det?

Ja, vad ville jag säg egentligen? Just det, att jag ingenting vet. Och det är den största förutsättningen för att lära sig nya saker.

The Truman Show

Har du sett filmen The Truman Show med Jim Carrey? Om inte så skulle jag rekommendera den. Jag såg den redan när jag var ganska liten men det var inte förens jag blev äldre som jag faktiskt förstod den på riktigt.

Filmen handlar om en man som i hela sitt liv levt i en reality show, utan att veta om det. Hela hans liv har direktsänts över hela världen och alla relationer han haft har bestått av skådespelare. Men en dag börjar han vakna upp och förstå att det inte är som han trott. Han börjar ifrågasätta sin omvärld.

Det är något de flesta av oss gör vid något tillfälle, till en viss grad i alla fall. Jag känner väl igen det själv, hur jag först börja förstå problemen, eller till en början symptomen. Ju mer jag fick svar på, desto mer förstod jag hur allt jag lärt mig hittills varit “fel”, framförallt det jag lärt mig i skolan.

Det är inte alla av oss som ifrågasätter vår omvärld på detta sätt, utan istället accepterar att världen ser ut som den gör. Utan att det går att göra något åt det. De spelar helt enkelt sin roll i filmen livet utan att förstå att de spelar den. Varför?

Påminner också en del om filmen The Matrix om du sett den. Vi spelar våra roller men plötsligt finner vi oss själva på väg ner i kaninhålet, precis som Alice.