Hon lever och jag vet det

Jag har under något tillfälle pratat om eller nämnt andlighet, orden Moder Jord och helheten. Just nu känner jag ett behov av att prata mer om henne, vår planet som Moder Jord, Gaia, Pachamama eller vad du väljer att kalla henne. Jag vill börja prata om henne som något levande, inte som någon död sten som flyger genom rymden, utan en levande organism. Hon lever och jag vet det.

Foto: Johanna Stjerndahl

När jag var liten lekte jag ofta i skogen med min bror, vi klättrade i träd och berg, gick nästan vilse och älskade verkligen att vara där. Jag minns också att vi tyckte om att leka indianer (fast vilka barn gjorde inte det) och hur vi gjorde pilbågar och hyddor. De minnena kom till mig under ceremonin förra fullmånen, samtidigt som vi var inne på ämnet om förfäder.

Oavsett tror jag starkt att vår fascination för indianer kom av längtan till den naturkontakt de har och hade. Vet att jag och min bror pratat om det flera gånger hur vi önskat vi levt mer som indianerna, i kontakt med naturen. Det var något som mattades av under skoltiden men nu har börjat komma tillbaka till mig på ett helt nytt plan.

Inte bara börjar jag förstå varför jag fascinerats av indianer och naturfolk, jag börjar få kontakt med naturen! Jag ser hur hon lever. När jag tittar på träden ser jag liv, inte bara i det trädet utan livet som en del i en större helhet. Jag ser hur allt hänger ihop, träden, jorden, svamparna, gräset, buskarna, maten, djuren.. och jag! Vi är alla en del av samma liv, samma levande organism.

Räkna med att jag kommer skriva mer om hur levande vår jord är, hur du och jag är en del av något större. Gaia, tack för dig!

Det är inte meningen att du ska klara dig själv

Det är inte meningen att du ska klara dig själv!

Vi blir upplärda att vi ska klara oss själva, bli självständiga och inte be om hjälp. Men det är helt onaturligt för oss att bete oss på det viset, vilket gör att det skaver i oss. Eftersom vi är skapta att bo och leva i samhällen, som en del av helheten är vi också skapta att både behöva andra och vara behövda av andra. När vi inte får bli behövda eller behöver andra så känner vi ensamheten växa.

Vi är som celler, en del av helheten

Jag återkommer ofta till samma sak, separationen. Denna gång om hur vi ställer oss utanför naturen och miljön, vi som i mänskligheten. Att vi pratar om “människa och miljö”, som att det egentligen går att dela på det. Vi är inte separerade från naturen, har aldrig varit, kommer aldrig bli. Vi är en del av helheten.

Om vi ser på vår planet som en organism, låt oss kalla henne Gaia, kan vi se oss själva som celler. Där vi alla har vår mening, vårt syfte vi ska leva efter. Men då behöver vi komma till den insikten. För när vi gör vad vi gör bäst ska det vara för helhetens bästa, inte för att konkurrera ut alla andra celler runt om. Att se oss alla som maskiner bland andra maskiner som bara går runt på en enda stor maskin är riskabelt.

Att älska oss själva genom att älska vår jord borde vara något vi lär oss tidigt. Se kopplingen till naturen och inte sätta oss på någon piedestal som att vi är högre än allt annat på planeten. Den dominerande kulturen på vår planet just nu har levt som att detta är det bästa vi har kunnat åstadkomma som mänsklighet. Med tanke på teknik och välstånd. Jag är inte med på den synen. Vi är inte det bästa vi kan bli, men vi har potentialen.

Om vi ser oss själva som celler i en kropp (Gaia), en del av helheten, förstår vi att det är i symbios och samarbete vi ska leva med varandra, inte konkurrens. När vi börjar tänka på att vinna genom att slå ut någon annan, då blir vi mer som cancerceller. De har också sitt syfte och jag tror vi närmat oss det nu. Fler börjar inse och det är dags för att åter hela jorden. Det kommer bli framtidens främsta arbeten. Att med kärlek hela jorden igen. Som ett immunförsvar som först försvarar sig och rensar ut och sedan återuppbygger vävnader igen.

Tack till Moder Jord!