Jaga den röda tråden

I januari detta året flyttade jag till Höör med en vision men utan att ha en aning om hur livet skulle se ut. Jag letar fortfarande efter vad jag ska göra med mitt liv, på ett sätt. I detta nu är jag i ett läge där jag följer med och gör det som känns bra men jag letar ändå hela tiden efter den röda tråden för att hålla mig i rätt riktning. Det är inte första gången jag bor i Skåne men inte trodde jag att jag skulle hamna i en liten håla som Höör. Men jag känner mig väldigt hemma och jag kan nu förstå varför jag drogs hit.

Mitt arbete går ut på att bygga något nytt, något som grundar sig på människor och deras talanger och kunskaper istället för pengar, byråkrati och formulär. I det arbetet ingår det att hitta nya vägar för vi behöver blanda gammal kunskap med nya sätt att tänka. Då kan vi på ett bra sätt kan göra en övergång från det vi har idag till det nya. Det är ett väldigt spännande arbete och nätverkandet är en stor del i det.

Genom föreningen, Holma folkhögskola och omställningsnätverket känns det som nätverket växer hela tiden och det närmar sig en bra start för framtiden, om den inte redan har startat. Höör har något speciellt hos sig men jag vet inte om alla känner till det, vet inte vad det är heller. Men här finns mängder av underbara människor som är fulla av kärlek och vill bygga en bra framtid för alla, utan dömande.

Så, jag fortsätter jaga den röda tråden och vad jag ska göra. Under tiden kommer jag fortsätta skriva om det. Kanske till och med spela in videos framöver men framförallt kommer jag fortsätta mitt arbete för allas framtid. Följa mitt hjärta. Men det kan jag inte göra ensam, så häng på vetja!

Ibland är inte vägen tydlig, så kom ihåg din riktning när du väl hittat den!

Livets bubbla

I förra veckan fick jag insikten att jag lever mitt liv i en bubbla och är helt övertygad om att vi alla gör det på olika nivåer. Sen jag flyttade till Höör har jag omgivits av personer som har förstått att vi håller på att behandla vår planet som en soptipp. De flesta vet om det, hoppas jag, men vad vi gör åt det varierar kraftigt. Jag känner personer som odlar det mesta de äter, lever helt off grid utan inkopplat vatten, avlopp och el och nästan tar mer koldioxid från luften än vad de släpper ut och sen känner jag personer som äger flera bilar, storbilds-tv och flyger till andra länder.

Det är lite olika världar kan man säga, och däremellan står jag och hoppar från bubbla till bubbla. Jag försöker hela tiden öka min egen medvetenhet om vad min påverkan på miljön, andra människor och mitt eget liv gör för skillnad. Den enda konstanten är förändring så jag jobbar hela tiden med personlig förändring. Och eftersom jag tagit många steg kan det bli starkt när jag blir påmind om den andra världen. Vilket var det som skedde förra veckan när jag hälsade på hemma i Blekinge.

Pizza och häng framför teven med Idol och nyheterna är inte något jag gör längre. Det var mycket trevligt att få umgås och prata men det var teven som fick mig att känna obehag. Dels så känns det fel att tävla i musik, det är inte det musik handlar om för mig, men framförallt slogs jag av reklamen. Konsumera mera är något som människor fortfarande lever efter. Fortfarande handlar det om att handla, handla och handla i vår värld, för vi lever i en tro om att vi måste ha tillväxt för att må bra som samhälle. Även tron om att fler saker är lika med personlig utveckling gör att vi konsumerar mer än någonsin i Sverige, trots prat om klimat.

Så, min nuvarande bubbla består av personer som varje dag arbetar för en bättre miljö och framtid för vår planet, jag träffar såna varje dag. Det får mig att känna hopp om framtiden och gör mig upprymd men när jag sen nås av reklamen kan jag bli lite nedslagen. Det biter inte så länge på mig dock, för jag vet att min bubbla kommer vinna över tillväxten!

25 år senare är du gift

När jag gick i lekis kom det en ny kille till klassen, inget konstigt med det så vi lekte på som vanligt. Cyklade runt på trehjulingarna, lekte i sandlådan, ja sånt man gör på lekis. Inte visste jag att 25 år senare skulle jag stå på hans bröllop och fira hans kärlek. Men så blev det, nu är du gift.

I många år följde vi varandra i skolan, vi hade syslöjd tillsammans, lärde oss räkna tillsammans, övade gångertabellen under din loftsäng i ditt rum och mimade till Kenneth & The Knutters på roliga timmen. Vi bodde på varsin sida byn så det blev en del cyklande, då passade vi såklart också på att cykla i skogen. Du hade inte riktigt samma cykel du har idag när du swishar förbi träden.

Jag kommer ihåg att jag en gång gjorde en pakt med min mamma, att inte äta godis på ett år och få 1000 kronor. Det var så klart i samma tid som vi hade vår snattar-fas så godis fanns det ju gott om. Men vi var duktiga och diskreta, godispappret gömde vi under annat papper i min papperskorg så det gick bra. Tills du sparkade omkull papperskorgen när mamma kom in, och godispappret bara vällde ut på golvet. Mamma tittade på mig, och gick sedan ut och stängde dörren utan att säga nånting. Och jag fick inte min tusenlapp. Tack för den.

Mopeden kom och din gamle Zündapp hade potential att köra ifrån de flesta, och gjorde ett tag. Vi testade lastkapaciteten genom att vara 9 personer på sadeln men kom fram till att det inte var att rekommendera. Vi tjuvrökte bakom gympasalen på Mörrumsskolan, tills vi kom på att det gick precis lika bra på kotorget. Då tänkte vi också att vi hade åldern inne för folköl, en hade ju ändå fyllt 14.

Sen kom tiden för flickor, vi provade oss fram båda två fast att jag fastnade längre hos mina. Oskulden försvann och vi berättade för varandra med stora ögon om hur det var. Det snacket har förändrats idag.

När gymnasiet kom var det första gången som vi inte gick i samma klass, vi valde olika vägar i livet och så har det fortsatt. Vi lyckades hålla kontakten trots nya vänner i våra liv, det blev mer sällan i vissa perioder och oftare i andra. Livet rullade på, på olika vägar men ändå parallellt. Så har det varit sen dess, nu bor du i skogen utanför Växjö och jag mitt i Skåne.

 

Men även om den geografiska distansen är där och vi har våra meningsskiljaktigheter kan jag fortfarande ringa dig när jag behöver det. Även om du knappt förstår vad jag pratar om så kan du ändå lyssna. Du har ett gott hjärta med kärlek som vill ut, nu är det dags att släppa ut den. Du har träffat någon som ger dig glädje i skratt och en fantastisk känsla i ditt hjärta. Jag önskar er all lycka!

Kärlek <3

Jag tar en paus

Eftersom jag har sjuttielva andra projekt på gång just nu känner jag att det är dags för en liten paus från detta bloggandet. Jag kommer tillbaka när livet lugnat sig lite, om några veckor skulle jag tro 🙂

Under tiden finns jag på www.tillsammansbloggen.se och ww.allahoorihop.se som kommer fortsätta under pausen. Även Instagram kommer finnas levande skulle jag tro. Och så finns jag ju här i Höör om ni har vägarna förbi!

Nu blir det att läsa en bok!

Hoppet finns kvar, och det växer

När jag var 23 år gammal gjorde jag min första tatuering. Under en tid hade jag varit sugen på att skaffa en, tyckte det var snyggt och min dåvarande sambo hade några stycken som var snygga på henne. Så tänkte det hade säkert passat på mig. Däremot ville jag kunna stå för det som visade sig på min kropp så funderade länge, länge. Till slut landade det i ett ankare, en symbol för hoppet.

På den tiden kunde jag känna att hoppet var något jag inte skulle förlora, alltså något jag kunde stå för livet ut. Och det är väl ett klassiskt uttryck, hoppet är det sista som överger en.

Men, hoppet för vad? Det förändras säkert utefter vart tiden går men vissa saker håller nog i sig. Hoppet om att vi som mänsklighet kan bättre, att jorden kommer bli en mer rättvis och kärleksfull plats. Det är något jag haft hopp om länge och just nu är jag i en period där det bara växer.

Kunskapens frukt, gåva från läraren första dagen på kursen.

När jag i måndags började en ny kurs på Holma Folkhögskola satt jag återigen i ett rum fullt med människor beredda på att göra världen lite bättre. Både för sig själva men också för andra. Nästan dagligen kommer jag i kontakt med människor som arbetar för en bättre värld på olika sätt, det gör att mitt hopp växer.

Tack till alla er som ger mig hopp, både nu och tidigare i livet!

En spirituell väg – En kärlek

Under en tid nu har jag upptäckt en annan del av mig själv och världen runt om mig som känns väldigt spännande. Det är något jag under det senaste halvåret nu har följt och givit mig en känsla av att jag är på rätt väg, en spirituell väg.

Det hela stärktes väldigt mycket på midsommarafton detta året när jag tillsammans med 11 andra personer klev in i en svetthydda. Det var första gången jag var med i en svetthydda och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men kände att jag skulle göra det. Jag bestämde mig först på morgonen, att jag verkligen skulle göra det. Och det beslutet känns idag helt rätt.

Jag vet inte riktigt hur många timmar vi satt där i mörkret, i värmen. Men ju längre tiden gick kände jag en insikt växa inom mig. Det största jag känner kom ur det för min del, var insikten om att vi alla är en. Något som jag under en tid har tänkt och som bland annat reggaen givit mig. En kärlek, vi är alla samma. När vi i svetthyddan delade våra känslor och historier kunde jag känna hur de andra kände, mitt hjärta kände av deras smärta, deras insikter. Det kändes som att vi alla var en.

Det känns som en svår sak att beskriva i ord, men det har påverkat mitt liv. Eftersom jag tidigare med hjälp av tankar har tänkt att vi alla är en gav känslan av det en styrka. Det påverkar hur jag bemöter människor. För om jag kan se att personen framför mig är jag, så bemöter jag alla med samma kärlek och värme. Känner du till Gyllene regeln? Gör mot andra som du själv vill bli behandlad. Kommer den från samma insikt tror du?

Tillsammans med andra sammankomster jag varit på den senaste tiden, sång, trummor, yoga med mera, så har jag nu kommit på att jag är spirituell. Det känns som en ännu mer spännande värld nu. Den känns mer på riktigt än någonsin och jag känner hur vacker den är.

Min resa har pågått i över 30 år. Ändå känns det som den precis har börjat. Tiden är nu!

Pusselbitar faller på plats

11 juli drog det igång, Öland Roots 2018. Mycket har hänt sedan förra festivalen, särskilt på ett personligt plan. Jag såg fram emot festivalen men hade också en annorlunda känsla gentemot tidigare år. Detta året hade jag inget som helst sug efter att festa, ville inte dricka ens en öl. Och jag kände det på mig redan innan, att det skulle bli en nykter festival. Befann mig också på ett annat plan i livet och hade andra insikter om mig själv och mycket annat.

Härvaro på Öland Roots 2018

Tidigare i år sa jag, både till mig själv och andra, att detta året skulle bli speciellt, ett år att komma ihåg. Jag kände det på mig men kunde inte veta mer än så. Visst, jag flyttade till Höör med en vision och det var troligen en del av känslan. Men det har blivit mycket djupare än så och det känns helt fantastiskt. Under våren har människor kommit in i mitt liv vid rätt tillfälle, saker har hänt och dykt upp när det skulle. Det har verkligen flutit på som ett vatten. Det känns verkligen som jag är på rätt väg.

För varje dag som går känner jag mig mer och mer förälskad i livet och kan verkligen se det vackra i det. Därför har jag inte känt något sug efter att berusa mig, med något. Då hade jag ju missat livet med klarhet. Så känns det. Och under Öland Roots fick jag verkligen uppleva det. Har aldrig varit så hög på festivalen någon gång, men ändå helt nykter. Jag kunde verkligen känna kärleken från festivalen, från besökarna, artisterna, arrangörerna, musiken, jorden. När man stod bland dammet på spelningarna stod man i ett hav av kärlek.

Fick kontakt med människor på ett annat sätt, umgicks på ett annat sätt. Jag var med samma personer som tidigare år men även med andra, där fanns fler världar fast känslan av samhörighet var enorm. Allt hör ihop.

Nu fortsätter livet och jag minns festivalen som något vackert, ser framåt för nästa upplevelse men lever här, nu. I varje ögonblick händer livet och jag försöker verkligen leva i nuet och ta vara på ögonblicken.

Tack!

Reggae stöttar min resa

I många år nu har reggae varit det som strömmat ur min högtalare och hörlurar och det har stöttat och hjälpt mig många gånger. Det var inte så längesen jag på riktigt insåg hur viktigt det varit för mig. När jag lyssnar på reggae hör jag kärlek, ovillkorlig kärlek till människan och vad det innebär att vara människa. One love är något återkommande inom reggae och det rimmar så fint med hur jag tänker och känner, en kärlek.

one love text

Jag lyssnar och har mestadels lyssnat på svensk reggae, det känns på något sätt närmare mitt hjärta och det har att göra med texterna. Texterna innebär så otroligt mycket för mig och eftersom svenska är mitt modersmål är det också det språk jag emotionellt känner mest med, även om jag kan bli rörd av texter på engelska också.

Foto: Michael Lind

Som ni kan läsa i mina första inlägg på denna blogg har jag gjort en personlig resa och mycket av det har hänt de senaste 10 åren. Mina tankar om världen, om mig själv, vem jag är med mera har stöttats av texterna inom svensk reggae. Och det bara växer. Ju bättre jag känner mig själv och min syn på världen, desto mer talar texterna till mig.

Det finns en lösning på all världens problem, en gemensam syn på människor som grundar sig i just kärlek. En insikt om att vi alla är en och samma även om vi är olika. Och finns det någon mer genre som handlar så mycket om kärlek som reggae gör? Inte kärlek mellan ett par människor, utan kärlek till ALLA människor. Det passar så bra med Ubuntu Movements tankar och det arbete jag nu gör med Alla Höör Ihop, kärlek till alla.

Foto: Michael Lind

Så jag kommer fortsätta kämpa med att förändra världen och reggaen kommer finnas vid min sida hela vägen, och det är jag väldigt tacksam för. Tack! Denna blogg kommer inspireras av reggae även i framtiden. Namnet En enkel man till exempel kommer från låten Enkel man med Kultiration och Kapten Röd. Tillsammans med reggae ökar vi vår medvetenhet!

Tack till er!

Du kan inte ändra på någon annan

Förr brukade jag säga “jag förstår inte hur man kan köpa en ny bil och välja en som går på fossilt bränsle”, hade då miljön i tanken. Det kändes självklart att elbilar var det som var det absolut bästa ur miljösynpunkt. Även när mina nära och kära sa att tillverkningen av batterierna ofta är väldigt resurskrävande och ingen vidare för miljön försvarade jag elbilarna. Och det är ju klassiskt, man lyssnar inte alltid på dem som står en närmast.

Så var det en tid och jag funderade själv på att skaffa en elbil via privatleasing men det blev aldrig så, vilket nu känns bra. Har på senare tid insett att elbilarna inte är den perfekta lösningen även om de direkt inte har några utsläpp. Dels ur miljösynpunkt med tillverkning av batterier men även ur hälsosynpunkt. Elbilar använder en stor mängd el och alla elektriska apparater sänder ut strålning (EMF) åt alla håll och den strålningen påverkar oss mer än vad tillverkarna vill erkänna.

Att ändra uppfattning kan ibland vara svårt, och att bli tillsagd vad som är “rätt” kan kännas jobbigt och göra att man inte vill ta det till sig. Det går lättare när man själv kommer till insikt på egen hand, antingen via erfarenhet eller själv har läst eller hört det från flera håll och källor.

Att få någon att ändra sig är omöjligt, det går inte att övertala någon att tycka eller inse som en själv. Däremot kan man så frön så att de får en tankeställare och kanske ändrar perspektivet bara lite grand. Det kan leda till att de senare kan komma till en insikt själva. Man kan bara ändra på sig själv.

Så kom ihåg det, den enda som kan ändra på dig är du, den enda som kan ändra på din situation är du, vare sig du gör det själv eller med andra börjar det med dig!

Del 5, Flytten

Inom Ubuntu finns många härliga människor och jag kom i kontakt med en person som bor i Höör och var väldigt aktiv inom rörelsen. Eftersom jag hade en känsla av att faktiskt vilja göra någonting som gör skillnad i världen bestämde jag mig för att Höör inte är så långt borta och började planera min flytt dit.

Det var några saker jag ville ha klart innan jag flyttade. Det viktigaste var hur min relation med tjejen jag tagit mig an skulle påverkas och att vi kunde behålla en så bra relation som möjligt. Det andra var mer praktiskt, boende och jobb. Det slutade med att jag fick möjlighet att flytta in i ett rum hos den person jag fått kontakt med och jobb tänkte jag att det löser sig alltid.

Jag började göra mig av med saker, sälja, slänga (väldigt lite faktiskt) och skänka. Och började så klart söka jobb i Höör, vilket alltid är svårare när en ska göra det på distans. Efter jul och nyår var det dags att packa in allt i ett släp och åka ner, min käre far hjälpte mig. Och vet ni vad, jobbet löste sig samma vecka som jag flyttat ner. Jag fick jobb på en skola där jag arbetar som elevresurs, mitt arbete med människor fick fortsätta.

Vardagen här nere flyter på fint fast att tiden ibland känns knapp, jobba, umgås och lära känna nya människor varje vecka. Varje kväll ägnas för tillfället åt arbetet med Ubuntu Movement så kvällarna blir ibland sena.

Höör är en trevlig liten håla med mycket potential och härliga invånare, också många inflyttade vilket verkar lovande.

Nu när det riktiga arbetet med att förändra världen börjat ska det bli spännande att se hur det kommer att bli och utvecklas. Det och mycket annat kommer jag att skriva om här.

Vi ses i framtiden!