Jag vet att jag inget vet

I tolv år gick jag i skolan. Mer om jag räknar det som vi kallade för lekis som började redan vid 6 års ålder. När jag sedan en bit efter att jag fyllt 20 började se att det jag lärt mig i skolan inte var riktigt som den värld jag såg runt mig började jag ifrågasätta mina kunskaper.

När jag nu vid 31 års ålder tänker tillbaka på min skoltid och min nuvarande världsbild känns det som jag blivit lurad. I 12 år satt jag i skolbänken och blev matad med historier om hur världen ser ut och fungerar, en bild jag nu förstår inte alls stämmer. En känsla av att ha blivit hjärntvättad dyker upp.

De senaste åren har jag jobbat på att tvätta om hjärnan så den passar den jag egentligen är, och det har varit en spännande resa. Ifrågasättandet har givit mig svar men också väckt fler frågor. Det jag vet nu är att jag egentligen inte vet. För att kunna ta åt mig kunskap behöver jag förstå att jag inte förstår. Låter logiskt va? 🙂

Jag säger inte mig veta hur världen fungerar men det jag har lärt mig är att det jag lärt mig i skolan inte stämmer, inte allt i alla fall. Det är inte så att jag dömer lärarna i skolan, de har inte ljugit för mig, de har ju trott på det de lärt ut (hoppas jag). Men jag stötte också på lärare som ifrågasatte, vilket var spännande men jag gick inte djupare in i det just då. Var väl inte redo. Men hela vår värld är uppbyggd på att vi vet hur saker fungerar, vetenskapen är en stor del i det.

Men hur sann är vetenskapen? Den kan bara visa det vi kan se med siffror och instrument och kan omöjligen ta i beaktande alla tänkbara faktorer. Dessutom säger sig till och med vetenskapen endast kunna upptäcka cirka 5% av allt som finns i universum. Resten då? Vad är det?

Ja, vad ville jag säg egentligen? Just det, att jag ingenting vet. Och det är den största förutsättningen för att lära sig nya saker.

Andras lidande känns i mig

För ett tag sen skrev jag om att jag inte kollar på nyheterna för jag ville inte mata mig själv med det elände som händer där. Det jag märkt är att när man matas med bilder på krig, våld, svält, lidande i alla de former så känns det fel inuti i mig. Samma sak om det handlar om hur regnskog skövlas, djur blir illa behandlade, korallreven dör, plasten i haven. Det gör ont. Kan du känna likadant?

Ett medvetande, olika perspektiv. Vi är alla samma. Om du känner en smärta eller obehag i dig när du ser lidande eller död är för att det händer dig. Det är det enklaste beviset för att vi alla är en, du kan känna det. Jag kan känna det. Därför gör jag nu det jag gör, med denna sida, med Tillsammansbloggen, med Alla Höör Ihop, med alla runt om mig. Jag vill sprida ringar på vattnet, ringar av kärlek och förståelse. Jag har fått så mycket till mig nu, jag har lyssnat så länge att det är dags för mig att tala ut.

Beskriv gärna hur du känner när du ser lidande på tv, jag gör detta med sig. Kommentera här under <3

Fullt upp i livet

Livet är helt fantastiskt! Inte varje dag eller varje minut men wow vad det händer mycket roliga grejor överallt. Självklart vill jag vara med på allt det roliga! Men det går ju inte. Hyran behöver betalas, projekt ska dras i, vila ska man också göra. Det handlar om att prioritera när man har fullt upp i livet.

väggklocka med grenar vid sidan, svartvit.

Började denna vecka jobba igen också efter ett längre uppehåll när skolan istället tog min tid. Det känns roligt och ska bli roligt att fortsätta med det hela terminen (jobbar på en skola). Men några dagar i veckan kommer fortfarande ägnas åt Alla Höör Ihop, Tillsammansbloggen och så klart En enkel man som du nu läser.

Arbetet med Tillsammansbloggen är verkligen på gång också, den kommer utvecklas ännu mer. Hittills har den mest bestått av podden, det är där vi har lagt fokus. Men efter den respons vi har fått på podden känner vi att vi vill utveckla både bloggen men även satsa på att erbjuda workshops. Mer om det kan du läsa på www.tillsammansbloggen.se så småningom. Håll utkik där!

Men i alla fall. Eftersom det är så mycket runt om just nu kommer det inte komma något avsnitt på Youtube idag som det gjort varje vecka den senaste tiden. Jag har också funderat på att ändra lite hur jag gör mina videos, så var inte rädd att komma med feedback. Självklart blir jag glad när någon säger att det är bra, men berätta gärna vad som är bra och kanske mindre bra så kan det bli ännu bättre 🙂 Jag vill lära mig!

Kärlek och ljus <3

Jaga den röda tråden

I januari detta året flyttade jag till Höör med en vision men utan att ha en aning om hur livet skulle se ut. Jag letar fortfarande efter vad jag ska göra med mitt liv, på ett sätt. I detta nu är jag i ett läge där jag följer med och gör det som känns bra men jag letar ändå hela tiden efter den röda tråden för att hålla mig i rätt riktning. Det är inte första gången jag bor i Skåne men inte trodde jag att jag skulle hamna i en liten håla som Höör. Men jag känner mig väldigt hemma och jag kan nu förstå varför jag drogs hit.

Mitt arbete går ut på att bygga något nytt, något som grundar sig på människor och deras talanger och kunskaper istället för pengar, byråkrati och formulär. I det arbetet ingår det att hitta nya vägar för vi behöver blanda gammal kunskap med nya sätt att tänka. Då kan vi på ett bra sätt kan göra en övergång från det vi har idag till det nya. Det är ett väldigt spännande arbete och nätverkandet är en stor del i det.

Genom föreningen, Holma folkhögskola och omställningsnätverket känns det som nätverket växer hela tiden och det närmar sig en bra start för framtiden, om den inte redan har startat. Höör har något speciellt hos sig men jag vet inte om alla känner till det, vet inte vad det är heller. Men här finns mängder av underbara människor som är fulla av kärlek och vill bygga en bra framtid för alla, utan dömande.

Så, jag fortsätter jaga den röda tråden och vad jag ska göra. Under tiden kommer jag fortsätta skriva om det. Kanske till och med spela in videos framöver men framförallt kommer jag fortsätta mitt arbete för allas framtid. Följa mitt hjärta. Men det kan jag inte göra ensam, så häng på vetja!

Ibland är inte vägen tydlig, så kom ihåg din riktning när du väl hittat den!

Livets bubbla

I förra veckan fick jag insikten att jag lever mitt liv i en bubbla och är helt övertygad om att vi alla gör det på olika nivåer. Sen jag flyttade till Höör har jag omgivits av personer som har förstått att vi håller på att behandla vår planet som en soptipp. De flesta vet om det, hoppas jag, men vad vi gör åt det varierar kraftigt. Jag känner personer som odlar det mesta de äter, lever helt off grid utan inkopplat vatten, avlopp och el och nästan tar mer koldioxid från luften än vad de släpper ut och sen känner jag personer som äger flera bilar, storbilds-tv och flyger till andra länder.

Det är lite olika världar kan man säga, och däremellan står jag och hoppar från bubbla till bubbla. Jag försöker hela tiden öka min egen medvetenhet om vad min påverkan på miljön, andra människor och mitt eget liv gör för skillnad. Den enda konstanten är förändring så jag jobbar hela tiden med personlig förändring. Och eftersom jag tagit många steg kan det bli starkt när jag blir påmind om den andra världen. Vilket var det som skedde förra veckan när jag hälsade på hemma i Blekinge.

Pizza och häng framför teven med Idol och nyheterna är inte något jag gör längre. Det var mycket trevligt att få umgås och prata men det var teven som fick mig att känna obehag. Dels så känns det fel att tävla i musik, det är inte det musik handlar om för mig, men framförallt slogs jag av reklamen. Konsumera mera är något som människor fortfarande lever efter. Fortfarande handlar det om att handla, handla och handla i vår värld, för vi lever i en tro om att vi måste ha tillväxt för att må bra som samhälle. Även tron om att fler saker är lika med personlig utveckling gör att vi konsumerar mer än någonsin i Sverige, trots prat om klimat.

Så, min nuvarande bubbla består av personer som varje dag arbetar för en bättre miljö och framtid för vår planet, jag träffar såna varje dag. Det får mig att känna hopp om framtiden och gör mig upprymd men när jag sen nås av reklamen kan jag bli lite nedslagen. Det biter inte så länge på mig dock, för jag vet att min bubbla kommer vinna över tillväxten!

25 år senare är du gift

När jag gick i lekis kom det en ny kille till klassen, inget konstigt med det så vi lekte på som vanligt. Cyklade runt på trehjulingarna, lekte i sandlådan, ja sånt man gör på lekis. Inte visste jag att 25 år senare skulle jag stå på hans bröllop och fira hans kärlek. Men så blev det, nu är du gift.

I många år följde vi varandra i skolan, vi hade syslöjd tillsammans, lärde oss räkna tillsammans, övade gångertabellen under din loftsäng i ditt rum och mimade till Kenneth & The Knutters på roliga timmen. Vi bodde på varsin sida byn så det blev en del cyklande, då passade vi såklart också på att cykla i skogen. Du hade inte riktigt samma cykel du har idag när du swishar förbi träden.

Jag kommer ihåg att jag en gång gjorde en pakt med min mamma, att inte äta godis på ett år och få 1000 kronor. Det var så klart i samma tid som vi hade vår snattar-fas så godis fanns det ju gott om. Men vi var duktiga och diskreta, godispappret gömde vi under annat papper i min papperskorg så det gick bra. Tills du sparkade omkull papperskorgen när mamma kom in, och godispappret bara vällde ut på golvet. Mamma tittade på mig, och gick sedan ut och stängde dörren utan att säga nånting. Och jag fick inte min tusenlapp. Tack för den.

Mopeden kom och din gamle Zündapp hade potential att köra ifrån de flesta, och gjorde ett tag. Vi testade lastkapaciteten genom att vara 9 personer på sadeln men kom fram till att det inte var att rekommendera. Vi tjuvrökte bakom gympasalen på Mörrumsskolan, tills vi kom på att det gick precis lika bra på kotorget. Då tänkte vi också att vi hade åldern inne för folköl, en hade ju ändå fyllt 14.

Sen kom tiden för flickor, vi provade oss fram båda två fast att jag fastnade längre hos mina. Oskulden försvann och vi berättade för varandra med stora ögon om hur det var. Det snacket har förändrats idag.

När gymnasiet kom var det första gången som vi inte gick i samma klass, vi valde olika vägar i livet och så har det fortsatt. Vi lyckades hålla kontakten trots nya vänner i våra liv, det blev mer sällan i vissa perioder och oftare i andra. Livet rullade på, på olika vägar men ändå parallellt. Så har det varit sen dess, nu bor du i skogen utanför Växjö och jag mitt i Skåne.

 

Men även om den geografiska distansen är där och vi har våra meningsskiljaktigheter kan jag fortfarande ringa dig när jag behöver det. Även om du knappt förstår vad jag pratar om så kan du ändå lyssna. Du har ett gott hjärta med kärlek som vill ut, nu är det dags att släppa ut den. Du har träffat någon som ger dig glädje i skratt och en fantastisk känsla i ditt hjärta. Jag önskar er all lycka!

Kärlek <3

Jag tar en paus

Eftersom jag har sjuttielva andra projekt på gång just nu känner jag att det är dags för en liten paus från detta bloggandet. Jag kommer tillbaka när livet lugnat sig lite, om några veckor skulle jag tro 🙂

Under tiden finns jag på www.tillsammansbloggen.se och ww.allahoorihop.se som kommer fortsätta under pausen. Även Instagram kommer finnas levande skulle jag tro. Och så finns jag ju här i Höör om ni har vägarna förbi!

Nu blir det att läsa en bok!

Hoppet finns kvar, och det växer

När jag var 23 år gammal gjorde jag min första tatuering. Under en tid hade jag varit sugen på att skaffa en, tyckte det var snyggt och min dåvarande sambo hade några stycken som var snygga på henne. Så tänkte det hade säkert passat på mig. Däremot ville jag kunna stå för det som visade sig på min kropp så funderade länge, länge. Till slut landade det i ett ankare, en symbol för hoppet.

På den tiden kunde jag känna att hoppet var något jag inte skulle förlora, alltså något jag kunde stå för livet ut. Och det är väl ett klassiskt uttryck, hoppet är det sista som överger en.

Men, hoppet för vad? Det förändras säkert utefter vart tiden går men vissa saker håller nog i sig. Hoppet om att vi som mänsklighet kan bättre, att jorden kommer bli en mer rättvis och kärleksfull plats. Det är något jag haft hopp om länge och just nu är jag i en period där det bara växer.

Kunskapens frukt, gåva från läraren första dagen på kursen.

När jag i måndags började en ny kurs på Holma Folkhögskola satt jag återigen i ett rum fullt med människor beredda på att göra världen lite bättre. Både för sig själva men också för andra. Nästan dagligen kommer jag i kontakt med människor som arbetar för en bättre värld på olika sätt, det gör att mitt hopp växer.

Tack till alla er som ger mig hopp, både nu och tidigare i livet!

En spirituell väg – En kärlek

Under en tid nu har jag upptäckt en annan del av mig själv och världen runt om mig som känns väldigt spännande. Det är något jag under det senaste halvåret nu har följt och givit mig en känsla av att jag är på rätt väg, en spirituell väg.

Det hela stärktes väldigt mycket på midsommarafton detta året när jag tillsammans med 11 andra personer klev in i en svetthydda. Det var första gången jag var med i en svetthydda och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men kände att jag skulle göra det. Jag bestämde mig först på morgonen, att jag verkligen skulle göra det. Och det beslutet känns idag helt rätt.

Jag vet inte riktigt hur många timmar vi satt där i mörkret, i värmen. Men ju längre tiden gick kände jag en insikt växa inom mig. Det största jag känner kom ur det för min del, var insikten om att vi alla är en. Något som jag under en tid har tänkt och som bland annat reggaen givit mig. En kärlek, vi är alla samma. När vi i svetthyddan delade våra känslor och historier kunde jag känna hur de andra kände, mitt hjärta kände av deras smärta, deras insikter. Det kändes som att vi alla var en.

Det känns som en svår sak att beskriva i ord, men det har påverkat mitt liv. Eftersom jag tidigare med hjälp av tankar har tänkt att vi alla är en gav känslan av det en styrka. Det påverkar hur jag bemöter människor. För om jag kan se att personen framför mig är jag, så bemöter jag alla med samma kärlek och värme. Känner du till Gyllene regeln? Gör mot andra som du själv vill bli behandlad. Kommer den från samma insikt tror du?

Tillsammans med andra sammankomster jag varit på den senaste tiden, sång, trummor, yoga med mera, så har jag nu kommit på att jag är spirituell. Det känns som en ännu mer spännande värld nu. Den känns mer på riktigt än någonsin och jag känner hur vacker den är.

Min resa har pågått i över 30 år. Ändå känns det som den precis har börjat. Tiden är nu!