En spirituell väg – En kärlek

Under en tid nu har jag upptäckt en annan del av mig själv och världen runt om mig som känns väldigt spännande. Det är något jag under det senaste halvåret nu har följt och givit mig en känsla av att jag är på rätt väg, en spirituell väg.

Det hela stärktes väldigt mycket på midsommarafton detta året när jag tillsammans med 11 andra personer klev in i en svetthydda. Det var första gången jag var med i en svetthydda och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men kände att jag skulle göra det. Jag bestämde mig först på morgonen, att jag verkligen skulle göra det. Och det beslutet känns idag helt rätt.

Jag vet inte riktigt hur många timmar vi satt där i mörkret, i värmen. Men ju längre tiden gick kände jag en insikt växa inom mig. Det största jag känner kom ur det för min del, var insikten om att vi alla är en. Något som jag under en tid har tänkt och som bland annat reggaen givit mig. En kärlek, vi är alla samma. När vi i svetthyddan delade våra känslor och historier kunde jag känna hur de andra kände, mitt hjärta kände av deras smärta, deras insikter. Det kändes som att vi alla var en.

Det känns som en svår sak att beskriva i ord, men det har påverkat mitt liv. Eftersom jag tidigare med hjälp av tankar har tänkt att vi alla är en gav känslan av det en styrka. Det påverkar hur jag bemöter människor. För om jag kan se att personen framför mig är jag, så bemöter jag alla med samma kärlek och värme. Känner du till Gyllene regeln? Gör mot andra som du själv vill bli behandlad. Kommer den från samma insikt tror du?

Tillsammans med andra sammankomster jag varit på den senaste tiden, sång, trummor, yoga med mera, så har jag nu kommit på att jag är spirituell. Det känns som en ännu mer spännande värld nu. Den känns mer på riktigt än någonsin och jag känner hur vacker den är.

Min resa har pågått i över 30 år. Ändå känns det som den precis har börjat. Tiden är nu!

Måste jag odla för självförsörjning?

I många år har jag haft en romantisk dröm i mitt huvud, att bo på en plats där jag kan odla min egen mat, få det jag behöver direkt från gården. Jag har velat komma så nära självförsörjning som möjligt. Anledningen har bland annat varit att slippa vara beroende av detta system vi har skapat, ett system som ändå är på väg åt fel håll. Ett system där vi snart kan bli tvungna att ställa om till småbruk ändå. Det system jag tänker på är det konventionella jordbruket, med stora mono-odlingar beroende av maskiner som går på olja. Vi behöver tänka mer hållbart, lokalt. Men måste jag ägna mig åt odling?

I våras, tror det var i mars, började jag en kurs på Holma folkhögskola som fokuserade på grunderna i skogsträdgårdsodling. Och med min dröm i bakhuvudet kändes det alldeles utmärkt och precis i rätt tid. Jag har inte så mycket erfarenhet av odling sedan tidigare, så nu var det dags.

Kursen är väldigt intressant, den pågår fortfarande, och jag har lärt mig massor väldigt snabbt. Vi har tagit sticklingar, pratat om jord, nyttodjur, matlagning och mycket annat. Vid flera tillfällen har vi fått växter med oss hem som vi kunde ta hand om och få att leva vidare. Men jag har inte kommit igång med min odling. De stod länge på uteplatsen tills någon annan planterade dem.

Flera av de jag bor med odlar, vattnar och grejar hela tiden och jag, jag sitter vid datorn, är iväg och gör saker med andra människor och äter av det som odlas. Jag har världens möjlighet att verkligen vara med i odlingen, men jag gör det inte. Varför? Jo, jag har kommit på att jag har inget intresse av att engagera mig i att odla. Så enkelt är det.

Men har nu min dröm om självförsörjning spruckit? Inte enligt min mening. Visst jag bidrar inte så mycket till odlingen av maten, men jag hjälper till att äta upp den. Och om vi tänker på hur Ubuntu-filosofin är så är det så här det ska vara. Man ska bidra med sina talanger och kunskaper för allas bästa. Och min talang är inte odling, det är något annat. Vad det kan vara får vi diskutera i ett annat inlägg, det enda jag kan säg är att jag är…

en enkel man

Vinnare = förlorare?

För ett tag sen var det fotbolls-VM och det fick mig att tänka på en sak. Först vill jag säg att jag har absolut ingen koll på fotboll, och väldigt lite intresse, men jag kan inte undgå snacket. Däremot har jag en tanke och känsla om detta tävlande, ett spel där det alltid blir en förlorare. Det känns inte bra för mig.

Vi lever i ett samhälle uppbyggt på att skapa vinnare och förlorare, och det börjar i tidig ålder. Det märks väldigt tydligt redan i småskolan där individens prestation är det som räknas, där man ska klara av vissa krav ställda av.. ja ställda av vem egentligen? Jag kan ibland undra vem som bestämmer vad vi ska lära oss i skolan för när jag tänker tillbaka är det mycket jag hellre inte hade lärt mig och istället lagt den energin på annat.

Vi ställs hela tiden emot varandra och vi ska prestera som individer mot varandra trots våra olika förutsättningar. Ett system som kräver vinnare skapar även förlorare. Det genomsyrar sedan hela vårt samhälle och vår kultur, karriär och arbetsliv, sport och fritid och även inom kultur och nöje. Överallt ser vi tävlingar emot varandra och många gånger ser vi det som ett nöje, vilket jag också kan tycka ibland. Men varför? Hade det inte varit bättre om vi hade byggt upp vårt nöje runt samarbete och gemenskap på andra sätt än att försöka vinna över varandra? Så alla kan vara vinnare.

Vi behöver inte ha en värld av vinnare och förlorare, vi kan bättre än så! Hur skulle du vilja göra?

Samskapande på Öland Roots

I förra veckan befann jag mig tillsammans med några tusen andra vid Stora Frö, en mysig liten by på Öland mellan Mörbylånga och Färjestaden. Där mellan tallarna skapas varje år en festival med fokus på reggae och reggaens budskap, kärlek! Den drivs inte med intresse av pengar, den drivs av ett intresse att skapa något vackert tillsammans och för 15:e året i rad lyckades de i sitt samskapande och på ön skapades magi.

Bästa festivalen

Detta var mitt fjärde år på festivalen och personligen var det bästa festivalen jag varit på. Det hela började med att jag i vintras hade lite osäker ekonomi och bestämde mig för att anmäla mig som funktionär. Vilket kändes bra av ett annat skäl också, jag kunde få möjlighet att ge tillbaka för de åren jag haft där tidigare. Och wow, så roligt det var! Blev upprymd av att se alla dessa eldsjälar skapa något tillsammans. Se dem arbeta från morgon till kväll utan att gnälla det minsta. Förutom över hur trötta de var ibland, vilket är helt okej.

Artisterna bjöd på allt de kunde och levererade den ena fantastiska showen efter den andra. Gästartisterna avlöste varandra, överraskade publiken, fick oss att skratta, gråta, dansa av glädje. Många av artisterna hänger på festivalen för mer än sin spelning och är med både publiken och arrangörerna. Det känns som en enda stor familj! Öland Roots-familjen.

Det har varit torrt i hela landet ett tag och det märktes verkligen. Även om det brukar vara dammigt har jag aldrig sett det som i år, det märktes när folk dansade hur hela området täcktes av det bruna dammet. Tälten ändrade färg och kamouflerade sig bra i tallskogen, fötterna var aldrig rena och dreadsen gjorde vattnet brunt när det var dags för hemkomstduschen. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så betyder reggae något speciellt för mig personligen och detta året kunde jag verkligen känna det.

 

Drivs ideellt

Öland Roots drivs som sagt utan vinstintresse och de har ett par anställda på några få procent för att driva runt vissa tidskrävande göromål. Resten av engagemanget kommer inte från girighet, det kommer från hjärtat. Det är sånt som gör festivalen speciell. Det märks så tydligt när hjärtat ligger bakom en handling. Många anmäler sig som funktionärer till festivalen, vissa vill bara få komma in gratis, andra vill bara bidra men de flesta vill både och. Efter jag gjort de passen jag blivit tilldelad ville jag gärna göra mer och det gjorde jag också. Det var verkligen roligt att hjälpa till, att bidra till att festivalen fungerade, vara delaktiv i något samskapande. Det är så vi bör arbeta i framtiden, med vårt hjärta och våra naturliga talanger och kunskaper. Jag kommer utan tvekan anmäla mig som funktionär nästa år också!

Tack Öland Roots!