Förut var Gud och religion något jag höll mig ifrån, jag trodde det gjorde mer skada i världen än nytta. Nu är jag inte så säker längre. Ja, religion kan ofta vara grunden till konflikter men det är inte själva tron i sig som är problemet. Men vad är religion?
Jag har nyligen sett en serie på Netflix med Morgan Freeman som heter Jakten på Gud som ställer frågor som är mycket intressanta. Han reser runt och träffar människor från olika religioner för att höra deras version av skapelsehistorier, vem gud är, var gud finns, vad som händer efter döden med mera.
När jag såg den så tänkte jag på hur lika alla religioner egentligen är, lite olika tolkningar på i grunden samma sak. Olika namn, olika ritualer, olika traditioner. Och jag har kommit till den slutsatsen på senare tid, att det finns så mycket att hämta från alla religioner.
Välj det du tror på men var inte rädd att ändra dig när ditt liv vecklar ut sig. Det är en resa värd att utforska och prova nya stigar på.
Frågan jag mötte första dagen på jobbet denna vecka, Varför har du ett nytt ansikte. Barn är roliga. Men jag förstår dem, eftersom jag knappt själv kände igen mig när jag kollade i spegeln. Skägget var borta, ett helt nytt ansikte kom fram.
Det var en tanke som legat hos mig ett tag men grott mer och mer den senaste tiden och vips så kom dagen då maskinen och saxen åkte fram.
Själva rakandet var inte särskilt läskigt, det var mer känslan innan som byggts upp under tiden. En rädsla över vad som kommer fram, en känsla av att jag verkligen skulle blotta mig. Och när jag sedan skulle kolla mig själv i spegeln efteråt kände jag en klump i magen.
Bilden jag fick se chockade mig ordentligt och jag började nästan gråta. Jag kände inte igen personen framför mig! Och jag tyckte det var negativt det jag såg. “Ser jag verkligen ut så!”
Intressant hur mycket utseendet faktiskt spelar roll, trots att vi säger det inte gör det. Vi lägger så mycket av vår identitet på hur vi ser ut. Och jag ville utmana mig själv i det, locka fram nya sidor utanför den identitet jag givit mig själv. Må det vara läskigt, men ack så stärkande.
Tack till mig själv som vågade!
Nu gäller det att visa för mig själv att jag är den jag är trots att jag ser helt annorlunda ut. Att jag kan älska mig själv i det. Och att jag är man även om min manlighet satt i skägget (trodde jag), att jag är gosig och mysig även om jag inte ser ut som en gosebjörn i ansiktet. Inse att jag är precis så snygg som jag vill vara.
Det var också läskigt att möta människor för första gången utan skägg. Många såg inte vad som var skillnaden men att den var stor, en del uttryckte direkt att de tyckte det var fint, vissa sa ingenting och en nån sa “det blir ingen guru utav dig”. Ingen har skrattat rakt ut ännu i alla fall, och det känns fint.
För ett och ett halvt år sen, lite mer, flyttade jag till Höör. Med mig hade jag en dröm, en vision om ett bättre samhälle, mycket mer än så visste jag inte när jag tog mina lådor och åkte ner. Jag hade inget jobb som väntade, bara ett rum i en lägenhet. Men ändå kände jag dragningen.
Nu, för en månad sedan tog vi över en lokal. Med vi menar jag föreningen som vi bildade strax efter jag flyttade ner. Drömmen om att skapa ett samhälle där alla får plats, där samarbete går före konkurrens och där alla känner sig meningsfulla börjar ta form nu. Vi drar igång ett projekt, en mötesplats. En plats där alla är välkomna precis som den de är just nu.
Det finns många ensamma människor, rädda, deprimerade och saknar meningsfullhet. Jag har själv känt det, ensamheten och rädslan. Rädslan övergick i sorg och nu har den börjat gå över i hopp. Ju mer jag möter människor, ju mer övertygas jag om att vi vill varandra väl. Vi vill skapa tillsammans, ställa upp för varandra och att alla ska vara med.
Att ta steget mot en dröm när alla säger att det inte går kan vara svårt. Men om det verkligen känns rätt i dig så strunta i vad andra säger. Din sanning är din egen och känns det rätt i hjärtat så är det den väg du ska gå. Men kör inte bara på, fortsätt lyssna på ditt hjärta för riktningen kan ändras när som helst.
Har du en dröm eller vision du vill uppfylla? Berätta gärna i kommentarsfältet här under.
Du känner säkert igen namnet Greta Thunberg vid det här laget. Jag har i alla fall hört det och jag har också sett något videoklipp med henne. Vad jag förstår har hon både hatare och älskare, som de flesta som hörs och syns. Men jag tror vissa känner sig träffade, och det är riskabelt.
Har du sett klippet ovan? Jag såg det nyligen och fick känslan att jag ville skriva detta.
Jag känner med Greta i mycket av det hon säger. Jag har också varit arg för hur världen fungerar, har också känt att jag vill påverka den till att bli bättre. Ilskan grundar sig ofta i rädsla vilket jag tolkar det som även i detta fallet. Hon är rädd att framtiden kommer bli värre än vad den är idag och den rädslan känner jag också, fast för mig landar det mer i en sorg.
Ibland kan jag verkligen känna sorgen över arter som försvinner från planetens yta, för att aldrig mer komma tillbaka, korallrev dör ut, skog skövlas. Liv förstörs. Och jag tror att skadan vi gör mot vår planet är mycket värre än vad som syns i tvn med alla siffror om uppvärmning, CO2 med mera.
Växthuseffekten, klimatförändringar, global uppvärmning, koldioxid. Detta är ord som är starkt kopplade till hur vår planet mår. Men det är inte hela sanningen. Vår jord är extremt komplex och vi kan inte föreställa oss vilken påverkan vi egentligen gör. Mätbara saker som koldioxid kan vi ta på, men sånt vi inte kan beräkna, sånt vi inte tänker på. Hur stor påverkan har egentligen elefanterna, valarna, maskarna och prärievargarna på klimatet?
Jag vill möta detta med kärlek. Jag vill att vi ska älska vår planet, älska livet som skapar liv. När vi handlar utifrån rädsla, skapar ilska och hat kan vi väcka motstånd. De som känner sig träffade av dessa ord kan gå två vägar. Antingen hör de och gör positiva ändringar, eller så väcks ett motstånd (försvar) och de stärker sin ställning. Det är en risk som kan skapa större polaritet i en värld som behöver sammanhållning och gemenskap.
Istället borde vi börja se oss omkring vad vi har. Skogen, floden, gräset, fåglarna, jorden. Allt är heligt, allt är en del av jorden, en del av helheten. Om du och jag älskar den plats vi bor på, och om alla gör det. Då kommer vi börja ta hand om vår planet igen. Låt inte det göra att du kan misshandla någon annans plats, för det kommer tillbaka.
Men vilken sida är då jag på? Är jag med Greta i hennes engagemang i att rädda världen? Jag skriver inte detta för att välja en sida. Jag vill mest påpeka att vi bör se längre än klimatförändringarna, vi bör se till livet. Jorden är inte en död sten, Moder Jord är full av liv, hon är liv.
Men kanske Gretas ilska räddar någon, jag tror på hennes syfte. Även om jag inte håller med om fokuset.
Jag har under något tillfälle pratat om eller nämnt andlighet, orden Moder Jord och helheten. Just nu känner jag ett behov av att prata mer om henne, vår planet som Moder Jord, Gaia, Pachamama eller vad du väljer att kalla henne. Jag vill börja prata om henne som något levande, inte som någon död sten som flyger genom rymden, utan en levande organism. Hon lever och jag vet det.
Foto: Johanna Stjerndahl
När jag var liten lekte jag ofta i skogen med min bror, vi klättrade i träd och berg, gick nästan vilse och älskade verkligen att vara där. Jag minns också att vi tyckte om att leka indianer (fast vilka barn gjorde inte det) och hur vi gjorde pilbågar och hyddor. De minnena kom till mig under ceremonin förra fullmånen, samtidigt som vi var inne på ämnet om förfäder.
Oavsett tror jag starkt att vår fascination för indianer kom av längtan till den naturkontakt de har och hade. Vet att jag och min bror pratat om det flera gånger hur vi önskat vi levt mer som indianerna, i kontakt med naturen. Det var något som mattades av under skoltiden men nu har börjat komma tillbaka till mig på ett helt nytt plan.
Inte bara börjar jag förstå varför jag fascinerats av indianer och naturfolk, jag börjar få kontakt med naturen! Jag ser hur hon lever. När jag tittar på träden ser jag liv, inte bara i det trädet utan livet som en del i en större helhet. Jag ser hur allt hänger ihop, träden, jorden, svamparna, gräset, buskarna, maten, djuren.. och jag! Vi är alla en del av samma liv, samma levande organism.
Räkna med att jag kommer skriva mer om hur levande vår jord är, hur du och jag är en del av något större. Gaia, tack för dig!
Jag påbörjade i förra veckan en kurs som heter Naturliv och utspelar sig utanför Järna. Tillsammans med en grupp ska vi lära oss leva av naturen och med naturen, samtidigt som vi lär oss leva i en gemenskap. Det känns som en ära att få vara där och en fantastisk möjlighet för mig personligen. Dels vill jag lära mig de praktiska momenten det innebär att vara i skogen, dels vill jag utvecklas.
Det jag tidigare fått med mig är att det du ser hos en annan är något du har inom dig själv. Om du stör dig på något i någon annan betyder det att det finns en liknande sida hos dig själv du inte är nöjd med. Att sitta i cirkel, umgås med och lära känna människor på ett sånt här intimt sätt ger verkligen en möjlighet att se allas egenheter.
Foto: Andreas Bagge
Så, när jag sitter där och ser något jag gillar mindre hos någon eller något jag älskar så tar jag det till mig. För att senare kunna bearbeta och se om det är något jag vill ändra med mig själv. Ja, det kan givetvis också vara positiva egenheter du upptäcker hos någon annan. Så om du känner att någon är på ett sätt du upplever som positivt innebär det att även den sidan finns hos dig. If you spot it, you got it.
Ta detta med dig i dina möten framöver och upptäck nya sidor hos dig själv, både såna du gillar men även såna du ogillar. Upptäck dig själv genom andra!
Detta året har jag och flera andra märkt att det är väldigt mycket bär och andra frön på träd och buskar. Som att de producerar mer än vanligt, ett överflöd. Varför just detta året?
Jag har hört teorier om att det beror på torkan förra året, att naturen vill göra vad den kan för att överleva och sätta fler frön i marken. Som ett desperat försök att sprida sin avkomma, ju fler frön som sätts, desto fler överlever. Men det känns som det gamla sättet att tänka, “starkast överlever”. Senare studier visar att det inte är riktigt så.
Kanske det istället är så att naturen vill visa oss att vi lever i ett överflöd och om vi bara litar på henne så kommer hon ta hand om oss. Så kan vi ta hand om henne genom att ge tillbaka istället för att bara ta. Vi är del av naturen och naturen en del av oss, vi är sammankopplade med planeten vi bor på. Som en del av helheten. Kan det vara så att den inneboende intelligensen i Gaia vill visa oss vad vi kan ha? Överflöd!
I helgen var jag iväg på en kurs utanför Järna, Naturliv. En kurs med inriktning på överlevnad men med ett stort fokus på gemenskap och gruppen. Där vi gemensamt kan förstå livet i naturen, hur man praktiskt gör men också vad det emotionellt och mentalt innebär.
Vi kommer träffas en gång i månaden och spendera två dygn tillsammans. Utan klocka, med solen som enda riktmärke på dygnet. Det ger en chansen att verkligen vara i nuet tillsammans med de runt omkring och naturen och lämna allt annat. Vi hämtar vatten från sjön, gör allt mat över öppen eld, samlar ved, gör våra behov.
Så småningom ska vi skala av mer och mer av det vi har med oss. Tält, sovsäckar, liggunderlag. Nästa gång ska vi göra våra egna skålar och skedar. Där fiskas också en del. Vi ska helt enkelt lära oss leva av det överflöd som finns i naturen. Som vi människor gjorde förr och borde lära oss mer utav som grupp.
Det var flera som uttryckte en enkelhet i det levandet vi hade där och jag skulle också säga meningsfullhet. Alla sysslor behövs göras och man gör dem med glädje, utan en känsla av måste. Samtidigt fanns det tid att bara sitta och titta på träden eller prata med varandra. När vi samarbetar med meningsfulla sysslor finns det även överflöd av tid.
Det kommer bli en intressant resa att komma närmare naturen, mig själv och gruppen. Jag kommer inspireras och ta det med mig ut i mitt andra arbete som också handlar om gemenskap och meningsfullhet. Och jag kommer personligen att växa och utvecklas som person, tack vare gruppen. Spännande framtid!
Andligheten har hamnat efter i vårt land, men ändå säger många att de “tror på något”. Våga utforska det, se vad det betyder för dig, hämta inspiration i religioner utan att känna dig tvungen att tillskriva dig en.
Vi blir upplärda att vi ska klara oss själva, bli självständiga och inte be om hjälp. Men det är helt onaturligt för oss att bete oss på det viset, vilket gör att det skaver i oss. Eftersom vi är skapta att bo och leva i samhällen, som en del av helheten är vi också skapta att både behöva andra och vara behövda av andra. När vi inte får bli behövda eller behöver andra så känner vi ensamheten växa.
