Hon lever och jag vet det

Jag har under något tillfälle pratat om eller nämnt andlighet, orden Moder Jord och helheten. Just nu känner jag ett behov av att prata mer om henne, vår planet som Moder Jord, Gaia, Pachamama eller vad du väljer att kalla henne. Jag vill börja prata om henne som något levande, inte som någon död sten som flyger genom rymden, utan en levande organism. Hon lever och jag vet det.

Foto: Johanna Stjerndahl

När jag var liten lekte jag ofta i skogen med min bror, vi klättrade i träd och berg, gick nästan vilse och älskade verkligen att vara där. Jag minns också att vi tyckte om att leka indianer (fast vilka barn gjorde inte det) och hur vi gjorde pilbågar och hyddor. De minnena kom till mig under ceremonin förra fullmånen, samtidigt som vi var inne på ämnet om förfäder.

Oavsett tror jag starkt att vår fascination för indianer kom av längtan till den naturkontakt de har och hade. Vet att jag och min bror pratat om det flera gånger hur vi önskat vi levt mer som indianerna, i kontakt med naturen. Det var något som mattades av under skoltiden men nu har börjat komma tillbaka till mig på ett helt nytt plan.

Inte bara börjar jag förstå varför jag fascinerats av indianer och naturfolk, jag börjar få kontakt med naturen! Jag ser hur hon lever. När jag tittar på träden ser jag liv, inte bara i det trädet utan livet som en del i en större helhet. Jag ser hur allt hänger ihop, träden, jorden, svamparna, gräset, buskarna, maten, djuren.. och jag! Vi är alla en del av samma liv, samma levande organism.

Räkna med att jag kommer skriva mer om hur levande vår jord är, hur du och jag är en del av något större. Gaia, tack för dig!

Ett svar på “Hon lever och jag vet det“

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.